niallnovell.blogg.se

 Det kommer fler stunder som ger mig gåshud och tar andan ur mig och även den här akten är slut innan jag hinner blinka.

”Ska vi fara hem till Louis och Harry?”, frågar Niall då allting är slut och vi börjar röra oss mot utgången. ”De andra killarna och Eleanor är där och Zayns tjej Perrie är också där.”

”Ja!”, säger jag. ”Det låter toppen!”

När vi kliver ut på gatan så är det fullt med folk. Kameror blixtrar och människor skriker. En mening som hörs upprepade gånger är: ”Så Niall, har du äntligen hittat en flickvän?” Det är ordet ”äntligen” som jag reagerar på. Alla ska väl få ta den tid de vill på sig och det ska inte vara någon extra press bara för att man är känd. Dagens värld är inte som det ska vara. Efter att ha kämpat oss fram till bilen (Niall gjorde allt för att skydda mig från pressen och det fick mig än en gång undra hur jag lyckats hitta en sådan fin pojkvän) säger Niall till chauffören vart vi ska och han far iväg med ilfart för att hindra paparazzis att följa efter oss. Han kör in i en gränd och vi får snabbt byta till en mindre bil för att tappa bort journalister. Jag trodde bara sådant här hände på spionfilmer. Efter en jätteomväg är vi framme vid deras hus där vi möts upp av fyra glada killar och två glada tjejer och jag känner mig glad för att jag valde att följa med. Tjejen med ljust, nästan vitt hår (som jag gissar är Perrie) presenterar sig som Perrie, Zayns flickvän.

Vi sitter inne en stund och lär känna varandra bättre, eller ja, de lär kanna mig bättre och jag lär känna dem bättre, men de andra visste nog redan allt de andra sa om sig själva.

”Så, du kommer från Sverige, hur har ni det där?”, frågar Liam nyfiket.

”Jadu, vi har det kallt.”, säger jag och alla skrattar. ”Men vi har snö i alldeles för många månader om du frågar mig som är en sommarmänniska. Vi firar midsommar, en sak som ni inte firar, men man dansar runt en boll full med blommor och sjunger om grodor och sedan är man vaken hela natten eftersom solen aldrig går ned.” När jag säger det hör jag själv hur löjligt det låter men jag fortsätter: ”Så brukar vi äta surströmming, ja, det är ungefär rå, jäst fisk.” Okej, jag tar tillbaka allt jag sagt om att svenskar är normala. ”Sen så är det ett land där alla är blyga och inte vågar prata med varandra. Om man till exempel står på en busshållsplats så står alla minst två meter ifrån varandra och det är näst intill förbjudet att sätta sig med någon annan på bussen.”

”Sverige är ett skumt land.”, säger Louis. ”Men det där med blyghet har vi då inte märkt då vi har varit där.”

”Nej, inte alls, tvärtom, svenska fans är helt galna”, säger Liam och skrattar när han tänker tillbaka på något minne därifrån.”

”Ska vi spela sanning eller konsekvens?”, frågar Zayn och alla killar nickar instämmande medans tjejerna inte instämmer lika mycket.

”Det är alltid vi som får oss, vi får göra alla pinsamma grejer och svara på alla jobbiga frågor.”, säger Perrie och Eleanor håller med.

”Men det är ju så det ska vara.”, säger Louis. På något sätt lyckas ändå killarna övertala oss till att spela sanning eller konka, jag tror att priset för det var att de skulle ta med oss ut på middag någon dag. För det kan jag spela sanning eller konka i många timmar. Liam får den första frågan.

”Sanning eller konka Liam?”, frågar Harry.

”Sanning.”, svarar Liam.

”Okej, ät en isglass och bit på den.” Liam går ut i köket och hämtar en isglass. Han kollar på den som att den var hans största fiende och tar sedan en tugga. Jag ser riktigt hur det ilar i hela hans kropp och jag förstår exakt hur det känns, eftersom jag får rysningar bara jag ser någon äta isglass på det sättet.

”Så, nu har jag gjort det!”, säger Liam alldeles stolt. ”Niall, nu är det din tur.”

”Konka.”, svarar Niall redan innan han har hunnit fråga.

”Du ska kyssa Emma.”

”Inga problem!”, säger Niall glatt och lutar sig mot mig. Han lägger sin hand mot min kind och ger mig en lång kyss samtidigt som killarna busvisslar och klappar händer.

”Nu du Harry, sanning eller konka?”, frågar Niall.

”Sanning”, säger Harry.

”Hur går det med Sarah?”

”Åh, jag visste att det skulle komma!”, säger Harry. ”Men ja, det går bra, vi tar det ett steg i taget som man säger. Vi går lugnt fram.”

”Inte visste jag att du hade en flickvän.”, säger jag.

”Det är inte riktigt något än, vi träffades och har bara smsat lite än.”

Klockan är halv två och jag sitter ihopkurad i Nialls knä. Han stryker mig över håret och jag håller på att somna. Vi kollar på någon film som verkligen inte fångar mitt intresse. Det är alldeles tyst och alla killar sitter med varsin flickvän. Eller i alla fall nästan, Harry och Liam sitter och kramar om varandra istället för någon tjej. De hävdar bestämt att det är minst lika mysigt.  

”You know I’ll be your life, your voice, your reson to be.”, börjar Niall nynna. De andra killarna stämmer in och plötsligt sitter hela One Direction och sjunger min favoritlåt. Även fast jag aldrig har varit något riktigt fan av gruppen så har jag ändå lyssnat på en del låtar, och det här är min absoluta favorit. Jag trycker mig mot Nialls bröst och känner hur det vibrerar då han sjunger. Här skulle jag kunna stanna för alltid.

Utanför väntar en limousin. Jag kollar på den med stora ögon och Niall står utanför och hänger och ser så där fin ut som bara han kan göra. Han öppnar dörren åt mig och jag kliver in i bilen. Jag har aldrig varit i en limousin förut, jag har bara sett det på TV och jag lovar, det är exakt som på TV. Det finns säten runt om i hela limon, vid ena sidan finns det en minibar och ovanför den hänger det en TV. Om man alltid fick åka så här lyxigt skulle jag aldrig mer klaga på att åka bil. Niall kliver in bakom mig och vi sätter oss längst bak i limousinen.

_______________________________________________________________________________________

Vi åker längst Oxford Street och får många blickar på oss där vi sitter i limousinen, som tur är så är fönstrerna tonade så ingen ser in och ser vem som sitter där. Jag kollar på Niall och han kollar på mig, hur kunde jag hitta en sådan fin pojke? Tänker jag och ler. Jag ser inte honom som Niall från One Direction, för mig är han Niall Horan som jag hade turen att stöta in i på ett café min första dag i London.

”En penny för dina tankar.”, säger Niall och lutar huvudet åt sidan och ler snett.

”Jag tänkte bara hur tur jag har, att jag mötte dig första dagen i London. Jag borde ha varit väldigt snäll i mitt tidigare liv som förtjänar detta.”, skämtar jag.

”Du förtjänar bara det bästa.”, säger Niall och skjuter stolt ut bröstet alldeles överdrivet. Båda brister ut i skratt samtidigt som chauffören stannar och öppnar en liten ruta till baksätet.

”Nu är ni framme!”

Jag kollar ut och ser en enorm staty eller vad man nu ska säga, av Freddie Mercury, den står på ett tak över en entré. We will rock you står det bakom statyn och under fladdrar massor av text förbi.

”Åh Niall! Jag har velat se den här musikalen sedan jag var barn! Jag och pappa har alltid älskat Queen och jag har så gott som växt upp med sången Don’t stop me now i bakgrunden. Det är alldeles perfekt!” Jag lutar mig fram och ger honom en kyss på munnen och han tar min hand och hjälper mig ut ur bilen, som en riktig gentleman. Direkt vi kliver ut ur bilen så smäller en kamerablixt av. Jag trycker Nialls hand och tvekar för en sekund.

”Kom, det är ingen fara, det är bara lite ovant i början. Le och var dig själv så blir allt bra, du är ju världens vackraste.”

Han trycker min hand, jag ler mot honom och fortsätter gå och fortsätter le. Mobiler fiskas upp ur fickor och kameror plockas fram ur väskor. Jag förstår verkligen vad han menade att det ibland kan vara jobbigt att vara känd. Inte för att jag är känd eller försöker leva på hans kändisskap, men jag har gett mig in i leken och får vara med nu, på gott eller ont. Vi kommer in i en stor entré, det är röda mattor på golvet, vita väggar och höga tak där det hänger kristallkronor. En tjej i 25 årsåldern står i insläppet och hon blir alldeles till sig då vi ska gå in. Tillslut, efter mycket fumlande med biljetterna, snubblande över ord och en autograf kan hon peka åt hållet vi ska. Vi går upp en trappa och kommer till en liten avdelning där det finns en champagneservering och många andra lyxfaktorer som jag aldrig någonsin varit med om förut. Jag ser mig storögt omkring medan Niall leder mig fram till champagnebordet och ger mitt ett glas, jag tar artigt emot det. Vi minglar på och alla tjejer kollar avundsjukt på mig där jag går bredvid Niall. Klockan på väggen visar att konserten börjar om tjugo minuter och vi börjar gå mot teatersalen för att hitta våra platser. Vi visar biljetterna för en som jobbar där och hon pekar mot mitten. Vi går och sätter oss, vi sitter på andra våningen i mitten. Niall har köp ett program och jag tar upp det och börjar läsa. Vi är alltså på Dominion Theatre, den byggdes 1809 och har alltså överlevt två världskrig och det har spelats mängder av musikaler och teatrar där. Redan när första låten börjar spelas för jag gåshud. Vad jag älskar den här känslan av riktigt bra och äkta musik. När I want to break free spelas tar det riktigt andan ur mig och jag får tårar i ögonen av vad det är bra.

Allting går alldeles för fort och första akten är över innan jag hinner blinka. Någonstans under mitten av akten lade Niall armen om mina axlar och där är den fortfarande. En kvinna kommer gående med en låda på magen fylld med glass. Jag kollar på den.

”Vill du ha?”, frågar Niall.

”Du kan läsa mina tankar.”

”Nej, inte riktigt, vem tackar nej till glass?”

”Inte jag i alla fall!”

Niall ställer sig upp och jag gör samma sak.

”Nej, sitt kvar, det blir en överraskning vilken glass du får.”

Jag sätter mig ner och han går iväg för att köpa glass. En flicka, några år yngre än mig skulle jag tro, som sitter bakom oss knackar mig på axeln.

”Är det verkligen Niall Horan du sitter med?”

”Haha, ja det är Niall Horan i egen hög person”

”Kan du fråga om jag får ta ett foto med honom?”

”Han är inte så farlig som han ser ut, du vågar fråga själv, han kommer inte bitas.”, säger jag och skrattar. Flickan kollar på mig och lutar sig sedan tillbaka och börjar spana efter Niall. När han kommer tillbaka med glassarna (choklad med chokladploppar i, den mannen kan verkligen läsa mina tankar, min favorit!) lutar sig flickan fram igen.

”Hej”, säger hon. ”Får jag ta en bild med dig?”

”Självklart!”, säger Niall och lutar sig bakåt så flickan ska komma åt att ta en bild tillsammans med honom. Efter att de har tagit bilden viskar Niall i mitt öra:

”Är det något problem att jag tar bilder med andra tjejer? För jag kan sluta om du vill.”

”Niall, de är en del av dig och jag vet att du älskar dem, så jag har absolut inga problem med det.”, viskar jag tillbaka. ”Så länge du inte blir kär i någon av dem.”, lägger jag till skämtsamt.

”Aldrig skulle jag byta ut dig min lilla prinsessa.”, säger han och kysser mig samtidigt som någon tar kort. Okej, det är lugnt då de tar kort då vi går hand i hand, men lite privatliv måste man få ha. Andra akten börjar innan jag hinner tänka mer på det.

Detta har hänt:

Plötsligt lutar han sig fram och kysser mig. Jag blir förvånad men det går en stöt genom hela kroppen. Jag lägger en hand mot hans kind och kysser honom tillbaka. Niall drar sig tillbaka och ser plötsligt allvarlig ut.

”Emma, du ska veta att jag tycker om dig otroligt mycket och jag har velat göra så där sedan första gången vi träffades, men du ska också veta att det inte alltid kommer vara lätt att vara min flickvän. Som du säkert har märkt så har vi massor av galna fans bakom oss hela tiden och de är inte alltid förtjusta i att vi är i ett förhållande.” säger han och kollar djupt in i mina ögon. Det är inte rättvist, vem kan ens stå emot den där blicken? 

”Niall” säger jag och tar tag i båda hans händer. ”Jag gillar dig också… så jag måste strunta i vad du just sagt för jag vill vara din flickvän, och jag vill att du ska vara min pojkvän.” Hela hans ansikte lyser upp i ett leende och jag börjar le lika stort som han gör.

__________________________________________________________________________________________

Niall kör in på parkeringen bakom min och Denis lägenhet. Han parkerar och kliver ut och jag gör samma sak, ja i alla fall kliver ut jag parkerar ju inte. Vi tar varandras händer och jag tittar på honom och ser hur otroligt vacker han är. Jag trycker mig mot honom och han släpper min hand och lägger den om min axel istället. Vi smiter snabbt in i porten innan någon får se oss och få reda på var jag bor. När vi kommit innanför den stängda dörren kysser han mig på pannan och jag tar hans hand och drar med honom uppför de tre trapporna till lägenheten. Jag låser upp och ropar hallå. Ingen svarar. Just det, Denise skulle nog ut med några kompisar idag. Klockan på mobilen visar halv sex. Jag känner hur tom jag är i magen.

”Är du hungrig?” frågar jag Niall.

”Alltid!” svarar han och skrattar och jag börjar leta i kylen efter mat. Efter en stund rotande bestämmer jag mig för att laga kyckling, ris och min sås som jag alltid brukade göra hemma.

”Bered dig på att äta det godaste du någonsin har ätit.” säger jag så där lagom malligt. Han bara skrattar och tittar på mig då jag håller på med sjutton saker samtidigt i köket.

Maten blev faktiskt riktigt bra och för andra gången på två dagar får jag beröm för min mat, jag känner mig nöjd.

”Det var så gott! Jag skulle ha ätit mer om jag inte var rädd för att jag skulle sprängas då.” säger han, lutar sig tillbaka och håller sig för magen.

”Haha, jag kan laga det någon mer gång.” säger jag. Han ler.

”Hur kunde jag hitta en sådan här fin tjej, du kan laga mat och är bra på fotboll. Det är nog toppbetyg.”

”Det är bäst för dig att jag får toppbetyg! Förresten får du också det, för att du berömmer min matlagning.” Det smäller i dörren och Deni ropar:

”Emma! Är det något du inte berättat för mig? Vem var du med idag? Åh vad gott det luktar.” hon kommer inspringandes i köket med jackan halvt nerdragen. Där stannar den också.

”Hej” säger hon till Niall och blir alldeles röd om kinderna och tittar menande på mig.

”Varför så intresserad av vad jag gjorde idag?” frågar jag.

”För jag kollade twitter och det står över allt. ’Går Niall Horan från singel till pojkvän?’ och sedan är det en bild på er två i en stor svart bil.”

Nialls perspektiv

”Fan.” säger jag och tar upp min mobil.

”Vad är det?” frågar Emma.

”Du minns att jag sa att det inte alltid är lätt att vara min flickvän?” säger jag samtidigt som jag bläddrar på min mobil. ”Det är speciellt svårt när det kommer som en chock för alla andra, de har inte sett oss tidigare. Emma, läs inte på Twitter eller någon annanstans, och om du skulle göra det, bry dig inte om vad som står.” Vad ska jag säga mer? Ska jag berätta alla kommentarer på Twitter om hur ful och tjock hon är? För hon kommer säkert få veta vad som står inom snar framtid och jag vill att hon ska veta att jag verkligen inte tycker det. Jag tycker hon är otroligt vacker där hon sitter. Jag tycker hon är otroligt vacker hela tiden. ”Du ska veta att jag tycker om dig och jag tycker du är världens vackraste, oavsett vad som står.” Emma kollar på mig med en blick som jag inte kan tyda. Emmas rumskompis, som jag har för mig heter Denise sen dagen på kaféet sätter sig bredvid henne och lägger armen om Emmas axel precis som jag vill göra men istället bara sitter på min plats. Hon kollar in i Emmas ögon.

”Emma, det kommer bli bra, jag har tänkt sno din dator och radera Twitter, Facebook och Instagram från din mobil en stund tills allt det här har lugnat sig.” Emma nickar men säger också:

”Varför tror alla att jag är en sådan barnunge? Jag är 19 år, Deni, du är bara två år äldre, Niall, du är bara ett år äldre. Jag kan ta hand om mig själv och jag har självkänsla och kommer inte låta alla trycka ner mig.” Jag ser på Emma och jag känner hur stoltheten växer i bröstet, jag har nog hittat världens finaste tjej.

Emmas perspektiv

”Är det inte dags att vi visar oss öppet då, om allting redan har kommit ut? Det känns bättre att visa öppet än att smyga omkring och få alla era fans att tro att vi skäms över varandra.” säger jag bestämt.

”Jag skulle aldrig skämma över dig!” säger Niall. ”Då tar jag ut dig på en dejt ikväll, vi två, vi kan se en musikal, vill du det?”

”Det skulle vara jättetrevligt.” säger jag, fortfarande förvånad hur snabbt allting går och hur perfekt Niall är.

För att gå på musikal måste man vara uppklädd, hade Deni sagt då Niall for hem för att byta om. Jag suckade. Ska jag aldrig få ha på mig mjukiskläder? Efter en snabbtitt i min garderob konstaterar jag det faktum att jag inte äger en enda klänning. I halvpanik springer jag till Denise.

”Jag äger inte en enda klänning! Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag sminka mig?!”

”Vi kollar min garderob!” säger Deni. Efter cirka 20 sekunders rotande tar hon ut en klänning. Den är ljusrosa med en svart krage.

”Åh så fin! Är det säkert att jag får ta den?”

”Du ska på dejt med Niall Horan, medlem i One Direction och ni ska för första gången presentera er som flickvän och pokjvän. Du skulle få ta vad som helst i min garderob.”

”Du är underbar Deni. Men vad ska jag ha för skor?”

”De här blåa.” säger hon och håller upp ett par blå skor med smal klack. Om hon lär mig att gå i de där på en timme så är hon verkligen magisk, tänker jag när jag kollar på den höga klacken.

”Tur att vi har samma storlek, annars hade jag fått ta på mig converse.”

Deni är magiskt, för en timme senare kan jag gå i klackarna. Jag klarar mig till och med nedför alla tre trapporna utan felsteg och ändå någorlunda högt tempo. Utanför väntar en limousin. Jag kollar på den med stora ögon och Niall står utanför och hänger och ser så där fin ut som bara han kan göra. Han öppnar dörren åt mig och jag kliver in i bilen. Jag har aldrig varit i en limousin förut, jag har bara sett det på TV och jag lovar, det är exakt som på TV. Det finns säten runt om i hela limon, vid ena sidan finns det en minibar och ovanför den hänger det en TV. Om man alltid fick åka så här lyxigt skulle jag aldrig mer klaga på att åka bil. Niall kliver in bakom mig och vi sätter oss längst bak i limousinen.

Morgonen därpå vaknar jag kring elva. Det första jag gör är att ta upp mobilen. Jag har ett sms från Niall. Följ med på en fika? Kring 13, blir det bra?

Visst! skriver jag vart ska vi träffas? Niall svarar att han kommer och plockar upp mig om jag säger vart jag bor, så jag gör det.

Klockan 13 står jag utanför porten iklädd jeansshorts och en ärmlös blus. Lite slappare och väldigt mycket bekvämare look än dagen innan.  Det kommer en stor range rover körandes och i den sitter Niall. Han kör in på en parkeringsficka som finna precis utanför porten och jag hoppar in i bilen. När jag hoppat in i bilen ger han mig en bitchlook som jag och minna vänner hemma kallar det. Då någon kollar in allt man har på sig, men nu är det mer sött än bitchigt.

”Vad fin du är” säger han och ler med hela ansiktet.

”Du med” säger jag och kollar på honom där han sitter i sina svarta jeans och en röd pikétröja.

”Vart vill du fara?” frågar han och kör ut på vägen.

”Jag har bara bott i London i två veckor, jag har ingen aning om vad som finns. Bestäm du!” säger jag.

”Okej, jag vet det perfekta stället.” säger han. Vi börjar köra och han hör ut från centrala London, efter cirka 15 minuters bilfärd tar han av på en liten skogsväg. Jag böjar allvarligt fundera på vart vi ska och jag tror att han märker det eftersom han förklarar att det ligger ett mysigt litet café en bit ut i skogen här. Efter ytterligare en kvart skymtade jag ett litet vitt hus med svarta kanter. Ett sådant där typiskt engelskt hus. Niall parkerar och hoppar ut och är på min sida precis då jag öppnar dörren. Han sträcker ut armbågen mot mig.

”Får jag lov?” frågar han och ler ett snett gulligt leende.

”Visst” svarar jag och hoppar ner från bilen och stoppar min hand under hans. Vi går i armkrok in till caféet. När vi kommer in slås jag om hur det verkligen ser ut som vår stuga där hemma. Allting är gammalt och i spets. Stolarna är omaka och det finns inte en enda kopp eller tallrik som ser ut som den andra. Skillnaden är dock att det luktar helt gudomligt här av allt nybakat medan det i stugan mest luktade, ja, stuga. Så där som hus gör då man inte varit in i dem på länge. Vi sätter oss ner i ett hörn och en kort och tjock tant kommer fram till oss. Hon har en ljusrosa klänning och ett vitt förkläde på sig, hon ser ut exakt som jag föreställer mig en gumma som bakar mycket ser ut. Niall beställer en kopp kaffe och en kladdkaka, han säger att jag MÅSTE ta kladdkakan eftersom den är underbar och jag lita på honom. Så jag beställer en tekopp och kladdkakan. Någon gång måste jag lära mig dricka te och det är lika bra att börja försöka.

Efter att ha fikat klart, Niall hade rätt, kladdkakan var underbar, så går vi ut. Vi bestämmer oss för att inte fara hem direkt utan börjar vandra omkring. Vi går och tillslut kommer vi till en öppen äng där några barn i fjortonårsåldern spelar fotboll. Niall drar med mig och så frågar vi om vi får vara med och spela. Tjejerna som spelar tittar med stora ögon på Niall och nickar febrilt då vi frågar. Det är väl ett ”once-in-a-lifetime-moment” att få spela fotboll med någon av medlemmarna i One Direction. Om ens det. Vi börjar springa omkring och dribbla, det är tjejerna mot killarna. Jag gör en överstegsfint och jag känner hur mycket jag har saknat det här. Att få känna att jag är riktigt bra på något, att få känna samspelet mellan mina fötter och bollen. Jag har växt upp med en boll vid fötterna, det är en av sakerna jag saknar mest av Sverige. Alla fotbollsträningar, alla sena kvällar på fotbollsplanen med kompisar och alla timmar när jag ensam stått och skjutit med vänsterfoten för att bli bättre med den eller övat på inlägg. Jag saknar det här, jag saknar det otroligt mycket. Jag har bollen och närmar mig Niall och jag ser hur han ställer sig i försvarsposition, brett med böjda ben, öppningen mellan hans ben ser jag som min möjlighet. Jag gör ett litet pass och springer runt honom och hämtar bollen samtidigt som jag känner hans händer runt min midja då han lyfter bort mig och låter en kille från sitt lag ta bollen. Jag vänder mig om och ler mot honom, han ler tillbaka.

”Jag tror vi ska gå nu, tack för att vi fick spela med er!” säger han till våra lagkompisar. Han tar min hand och vi börjar gå, hand i hand, in i skogen. Vi går in på en liten stig och efter en bit stannar Niall. Jag stannar också och vänder mig om och tittar på honom. Han ler med hela ansiktet och håller fortfarande i min hand. Plötsligt lutar han sig fram och kysser mig. Jag blir förvånad men det går en stöt genom hela kroppen. Jag lägger en hand mot hans kind och kysser honom tillbaka. Niall drar sig tillbaka och ser plötsligt allvarlig ut.

”Emma, du ska veta att jag tycker om dig otroligt mycket och jag har velat göra så där sedan första gången vi träffades, men du ska också veta att det inte alltid kommer vara lätt att vara min flickvän. Som du säkert har märkt så har vi massor av galna fans bakom oss hela tiden och de är inte alltid förtjusta i att vi är i ett förhållande.” säger han och kollar djupt in i mina ögon. Det är inte rättvist, vem kan ens stå emot den där blicken?  

”Niall” säger jag och tar tag i båda hans händer. ”Jag gillar dig också… så jag måste strunta i vad du just sagt för jag vill vara din flickvän, och jag vill att du ska vara min pojkvän.” Hela hans ansikte lyser upp i ett leende och jag börjar le lika stort som han gör.

Ge gärna feedback, kommentera vad du tycker är bra och om du vill att ditt namn ska vara med i berättelsen!

______________________________________________________________________________________

Min mage knorrar högt och jag lägger en hand på den som för att tysta den. Från att ha varit fotbollstjej i så gott som hela mitt liv till att försöka trappa ner på maten eftersom jag inte rör på mig lika ofta, det är svårt. Jag är van vid att äta mycket. Det var min mage med, så den protesterar högljutt. Vid det tredje knorret på cirka två minuter ger jag upp och går ut i köket för att leta reda på något att äta.

”Deni” ropar jag och får ett svar ”vill du ha något att äta?”

Denise kommer försiktigt gående på hälarna in i köket. Jag kollar på henne med en frågande blick.

”Jag har just målat tånaglarna, det är därför jag får som jag går.” säger hon och skrattar åt mina höjda ögonbryn.

”Jag tänkte göra spaghetti och köttfärssås, vill du ha?”

”Ja, men det skulle väl vara gott. Och kul att se hur ni svenskar gör den, ni gör allting konstigt.” säger hon och skrattar ännu en gång åt mitt ansiktsuttryck. Jag gissar att jag ser ganska besviken ut. 

Jag börjar hacka lök medan Deni kokar spaghetti. Min mobil plingar till och jag kollar vad det är. Det är ett sms från Niall. Hej, jag och killarna tänkte gå ut ikväll och vi har bestämt att vi ska ta med lite fler, har du lust att följa? Jag ler för mig själv och svarar: Skulle jättegärna ha gjort det men jag har bestämt med någon annan att jag ska ut ikväll. Några minuter senare för jag ett svar: Men! Först säger Louis flickvän att hon inte ska med och nu säger du det. Vi är nog ändå inte så populära som alla säger ;) Jag skrattar och lägger undan mobilen och fortsätter laga mat.

20 minuter senare sitter både jag och Deni bakåtlutade vid köksbordet och håller oss för våra fulla magar.

”Jag ska aldrig mer klaga på svenska recept på saker, det här var då det godaste jag någonsin ätit!” säger hon.

”Ja, jag är känd därhemma för min underbara pasta bolognese” säger jag och lägger till italiensk betoning på pasta bolognese. Klockan på väggen visar att det bara är en och en halv timme tills jag och Eleanor ska träffas. Jag ställer mig upp och börjar duka undan.

En och en halv timme senare står jag vid glasskiosken där vi bestämde att vi skulle träffas. Jag har på mig en av Denis klänningar som hon ungefär tvingade på mig. Den är grå och slutar precis ovanför knäna, den är öppen i ryggen och jag har en freebra på mig och jag är inte bekväm alls. Deni sminkade mig också och fixade mitt hår och jag känner knappt igen mig själv. Jag har ögonskugga och målade ögonbryn, håret är fixat och det är en slapp beachlook. Det är i alla fall så hon beskrev det. Jag tycker det ser ut som när man har nyvaknat, men det är visst modernt nu. På fötterna har Deni på något magiskt sätt fått på mig klackar och lärt mig att gå i dem. Hon misstänker nästan att hon kan trolla, för jag har aldrig förut gått med på att ha högklackat. Jag står utanför kiosken i ungefär en minut innan jag hör någon ropa mitt namn.

”Eeeemma” jag vänder mig om och där kommer Eleanor gående. Jag går och möter henne. Hon har på sig en enkel svart klänning och ser helt underbar ut.

”Klubben ligger där borta” säger hon och nickar med huvudet. ”Kom så går vi.”

Efter cirka 5 minuter är vi vid baren/klubben. Kön ringlar flera mil lång och musiken dunkar så fönstrerna spricker. Okej, lite överdrift av mig. Men kön är hur lång som helst och musiken hör man ända ut. Eleanor struntar i kön och går längst fram och mumlar några ord till vakten. Han nickar och öppnar repet utan vidare frågor och Eleanor tar mig i handen och drar in mig. Inne på klubben är det redan fullt med folk. Tjejer med pinnsmala ben och killar med värsta musklerna. Jag känner att det här inte riktigt är mitt ställe men jag följer modigt med Eleanor längre in i lokalen. Vi går ut på dansgolvet och jag känner hur musiken dunkar igenom hela kroppen. Jag börjar dansa, låter fötterna flytta på sig som de själva vill och håret svänger i takt med musiken. Eleanor gör samma sak och jag märker att hon är väldigt bra på att dansa. Det dröjer inte länge innan en kille kommer och börjar dansa bakom mig. Jag kollar på Eleanor för att checka av att han är okej och hon ger mig en kort nick, jag fortsätter dansa och han tar min hand. När jag vänder mig om får jag se en riktig skönhet. Han har kort svart hår, är brun och ler med perfekta vita tänder, hans ögon glittrar och under hans Ralph Lauren tröja ser jag att det finns gott om muskler. Han drar med mig ut från dansgolvet och den högljudda musiken.

”Vad heter du?” frågar han.

”Emma, och du?” säger jag och ler.

”William” säger han samtidigt som han kollar mig rakt in i ögonen. Vi går till baren och han köper en drink åt mig. Drinken är riktigt god men otålig för alkohol som jag är känner jag att allting börjar bli sådär lite roligare redan efter en drink. Han erbjuder sig att köpa en till men jag tackar vänligt nej eftersom jag inte vill att det ska bli några missöden ikväll. Jag går tillbaka till Eleanor med William i släptåg.

”Jag har ringt Louis.” säger hon ursäktande till mig samtidigt som William går bort till en annan tjej. Lika bra, jag kände ändå att det var något som inte riktigt stämde. ”Det var så många som stötte på mig och ville inte tro på att jag hade pojkvän, förlåt för att jag förstörde vår tjejkväll.

”Det är inga problem för mig, det ska bli kul att träffa han.” Vi går bort till baren igen och på något sätt lyckas hon lura på mig en drink till. Plötsligt bildas det en klump med folk i klubben, precis vid utgången.

”Vad händer?” frågar jag Eleanor.

”Jag skulle tro att Louis och hans vänner är här” säger Eleanor roat och jag kollar på henne med ett undrande ansiktsuttryck. ”Följ med så får du se.” Hon drar iväg med mig genom folkmassorna och armbågar sig fram till mitten av klumpen. Där står självaste One Direction. Jag och Niall får ögonkontakt och hans bistra min bryts genast med ett leende. Han armbågar Louis i sidan och pekar på mig och Eleanor. Jaa, nu fattar jag. Louis flickvän skulle bort och Eleanor ringde sin pojkvän Louis. Jag är inte alltid alltför snabbtänkt. Louis pekar på utgången och vi börjar dra oss ut och bort från folkmassorna.

Vi fortsätter kvällen på ett litet lugnare ställe. Det är en liten lokal klubb i utkanterna av London dit killarna visst brukar gå för lite lugn och ro. Precis som förra gången sitter vi och pratar om allt möjligt. Jag får reda på att Louis och Eleanor har varit tillsammans ganska länge nu. Liam hade nyss en tjej som heter Danielle men det blev för struligt mellan dem så det tog slut. Harry är ”the womenazier” enligt resten av världen men enligt honom själv försöker han bara hitta den rätta. Zayn är så gott som gift med Perrie, en tjej ur en sånggrupp som heter Little Mix, enligt Louis och Harry. Jag får även reda på att Niall är singel, jag vet inte varför, men det hugger till i magen då jag hör det. Niall sitter bredvid mig hela kvällen och varenda gång vi råkar röra vid varandra går det som en stöt genom hela kroppen.

Jag kommer hem kring fyra och precis när jag ska gå och lägga mig får jag ett sms. Hoppas du kom hem säkert, sov gott finis :-) jag svarar: Jag är hemma och ligger i sängen nu, jag tar ett djupt andetag och fortsätter har du kanske lust att göra något imorgon? Godnatt sötis! :-) Jag lägger ifrån mig mobilen innan jag får svar och somnar med ett leende på läpparna.

Killarna sätter sig ner och fikar och vi börjar gå mot dörren. Plötsligt känner jag en hand på min axel och jag vänder mig om. Där står den blonda söta killen.

”Ska ni inte fika med oss?” frågar han samtidigt som han kollar mig rakt in i ögonen.

”Vi har just fikat” säger jag och ler.

”Men vi kan fika igen” flikar Denise in snabbt och ger mig en blick som ungefär frågar om jag är galen. Vi sätter oss med killarna och börjar prata. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, de frågar mig var jag är ifrån för de hör att jag inte pratar ren engelska. Jag säger att jag är från Sverige och de blir alldeles till sig och börjar berätta massa historier om galna fans och saker de har gjort i Sverige. De försöker även imponera med sina oerhörda svenska kunskaper.

”Vi elsker kottbuller” säger killen med mörkt, stort och lockigt hår som jag har fått reda på heter Harry.

”Jag elske de” säger den blonda som visst heter Niall.

”Jag älskar dig” säger jag och skrattar då han försöker härma mig på bättre svenska. Utanför caféet står fansen fortfarande och skriker som besatta. Att de aldrig blir tröttnar? Tänker jag för mig själv när jag kollar ut.

Senare den kvällen ligger jag i min säng med ett nytt nummer inlagt på min mobil. Niall insisterade på att jag skulle ta hans nummer och jag skulle ge mitt till honom. Deni var helt lyrisk hela kvällen och om jag någon gång skulle säga att jag hade träffat någon med en kändiscrush så skulle jag säga att det var hon. Hon är helt kär i den där Liam, jag ska inte förneka att han är gullig, för det är han, på alla sätt och vis. Han tar som hans om de andra och det känna som att han är den mognaste bland dem. Men Deni pratar riktigt om honom som att han är en gud eller någonting. Alla killar i den gruppen hade varit riktigt trevliga, frågat om oss och inte bara pratat om sig själva. Något jag hade förutfattade meningar om att alla kändisar skulle göra. De berättade lite om sig själva när vi frågade, vi frågade hur det var att vara kända och de berättade att mestadels är det roligt, men vissa gånger är det inte alltid lika roligt. De berättade om man gör det minsta lilla misstag så är det ute över hela internet och om man skaffar en ny flickvän så hatar ungefär en miljon tjejer den tjejen på grund av att det inte är dem.

På måndagsmorgon så vaknar jag av väckarklockan 07.00. Jag tar på mig mina ljusa jeans och viker upp dem några varv, på överkroppen tar jag bara en enkel vit t-shirt med ett litet tryck på. Jag kollar mig själv i spegeln och tycker att det duger som kläder att ha första dagen på jobbet. Jag borstar igenom håret och lägger på lite mascara innan jag går ut i köket. Deni är redan i köket och håller på att koka te.

”Vill du ha?” frågar hon.

”Nej tack, jag gillar inte te så mycket.” svarar jag. Hon kollar på mig som att jag vore konstig, en blick som jag börjar vänja mig vid, vid det här laget.

   Klockan halv nio skiljs vi åt och går till varsitt Starbucks. Jag är framme på jobbet kvart i nio, en kvart för tidigt men det är i alla fall bättre än att komma försent. En kille som kanske är i 25-årsåldern kommer fram till mig.

”Hej, är det du som är Emma Aukerlund?” säger han.

”Ja, jag är Emma Åkerlund” säger jag.

”Okej” säger killen. ”Jag är chef för den här avdelningen och ska idag lära dig lite om vad vi gör.”

”Okej, det låter bra!”

Vi börjar gå runt, han visar mig hur kaffemaskinen fungerar, hur man gör i kassan, vars städskåpet är och lite andra saker.

Jag satte igång med mitt jobb och det blev snart en vana, komma till jobbet, ta på sig jobbkläderna och ställa sig i kassan. Jag fick alltid stå i kassan fastän jag inte alls var bäst på engelska, min chef sa att det var för att de flesta killar tycker att svenska tjejer är charmiga. En dag fick jag göra något annat än att stå i kassan, jag blev nämligen satt på städtjänst eftersom killen som brukade städa var sjuk. Jag började dagen med att städa toaletterna (inte precis min favoritsyssla) sedan gick jag vidare till att skura golven. Vid lunchtid kom det massa folk och jag blev fullt sysselsatt med att torka borden. När jag torkade ett av långborden hörde jag någon som sa:

”Hallå, du kom hit!”

Eftersom det knappast var till mig så ignorerade jag det och fortsatte torka.

”Du, med ljust långt hår som torkar borden, hallå!”

Jag vände mig om eftersom det var nog mig de pratade med trots allt. Tjejen som hade ropat till mig sitter ensam vid ett bord, hon har långt brunt hår och presenterar sig själv som Eleanor.

”Jag har lovat mig själv en sak” säger hon, jag nickar för att hon ska fortsätta. ”Jag har lovat mig själv att jag ska skaffa en ny kompis innan sommaren är här på riktigt. Så jag såg dig och jag tyckte att du såg ut som en snäll tjej.” Okej, det här var definitivt det skummaste jag någonsin råkat ut för, även om man räknar att jag satt och fikade med One Direction bara för några dagar sedan.

”Okej” säger jag och tänker att det skulle inte vara fel med en ny kompis.

”Jag har tänkt gå ut ikväll, det är en ny bar som öppnar bara något kvarter härifrån och tänkte att det kan vara värt ett besök. Har du lust att följa?” säger hon.

”Eeeh.” säger jag och bara står där alldeles förvirrad. ”Det kan jag väl.” kommer det fram tillslut.

”Bra, då träffas vi vid Hyde Park där utanför glasskiosken i östra hörnet klockan 21?”

”Visst.” säger jag och är nöjd att det är bara några hundra meter från min lägenhet, så om hon inte skulle dyka upp skulle det inte bli några stora problem att ta sig hem. Vi säger hejdå då min chef börjar kasta onda ögon på mig eftersom jag inte sköter mitt jobb. Jag återgår till att städa borden med ett leende på läpparna och tänker att jag äntligen har hittat en kompis som jag inte bor tillsammans med i London.

Jag och Denise beställer hem vietnamesisk mat från en restaurang som bara ligger några hundra meter bort. Deni, som hon tycker att jag ska kalla henne, säger att maten därifrån är helt underbar och om man inte skulle tänka på formen skulle hon nog äta där varje dag. För min egen del kommer det knappast vara formen jag tänker på, mer plånboken. Killen som kommer med maten pratar med riktig cockney-dialekt och Denise byter genast till en sådan dialekt också. Hon kommer ursprungligen från området i London där man pratar det, men hon skäms lite över det så hon byter till vanlig brittiskdialekt direkt hon inte pratar med någon därifrån. Efter ett tag går killen, efter att han hade tagit Denises telefonnummer och hon tagit hans. Jag kommer nog vara den i den här lägenheten som kommer ha svårt för att skaffa killar, tänker jag och ler eftersom jag alltid varit populär hemma i Sverige.

När vi ätit klart sitter vi och pratar med varandra en stund, jag berättar om livet i Sverige. Att vi har snö från november till maj, att man aldrig vågar ta för sig och om man är en riktig svenne så vågar man inte klaga på saker heller. Allting ska vara lagom, inte för mycket och inte för lite. Hon berättar om sin uppväxt, hur hon växte upp på east side av London, att hennes mamma jobbar som jurist och det är hennes mål att bli det i framtiden också, hon ska bara ta det lugnt i ett år och tjäna in lite pengar. Jag börjar lära henne svenska och hon skrattar åt hur fåniga ord vi har och åt att vi har prickar över vissa bokstäver.  

Klockan slår elva och vi bestämmer oss att det är dags att gå och lägga sig. Imorgon är det shoppingdag och dagen efter det börjar vi jobba. Båda ska jobba på starbucks, men vi jobbar några kvarter ifrån varandra. Jag går till mitt rum och byter om till min pyjamas som är en Luleå-hockey tröja, inget kunde vara mer hemma än det. Sängen är så där mysig som bara nybäddade sängar är och jag somnar på en sekund efter en lång dag med mycket resor.

Dagen efter ringer väckarklockan 09.00. Jag kliver upp ur sängen med en enorm gäsp och sträcker på armarna. Efter lite beslutsångest så bestämmer jag mig för att ha på mig ett par svarta jeans tillsammans med ett svart linne med dödskallar, över det har jag min älskade jacka från Hollister. På fötterna kör jag som vanligt med converse. När jag kommer ut i köket sitter Denise och äter frukost, eller ja, det de kallar frukost i England. Hon äter en rostad macka och dricker en kopp te. Jag gillar inte ens te och aldrig att jag klarar mig på en rostad macka. Jag börjar gräva i kylen och tillslut blir jag nöjd då jag har hittat lite yoghurt och flingor. Deni kollar på mig skumt men säger ingenting, jag tror hon börjar fundera på hur vi svenskar är egentligen.

Vi drar igång vår shoppingrunda på en helt underbar affär på oxford street som heter Primark. Alla kläder är hur fina och billiga som helst. Jag kommer ut från den affären med en ny garderob och väldigt tunga påsar. Vi går vidare på Hollister, Victoria’s Secret och Forever 21. Några inköp blir det men min budget är inte allför hög och det är dyra affärer så jag får hålla igen litegrann.

Vi går och tar en fika på ett mysigt litet café, när vi ska gå ut blir det helt plötsligt totalt kaos. Massor av flickor står utanför och skriker och ett gäng med några killar i min ålder och några män som går runt dem går in på caféet. Det är fyra mörkhåriga och en ljushårig kille där, jag får ögonkontakt med en av dem och känner igen honom som en av medlemmarna ur One Direction. Jaha, det var därför alla är så hysteriska tänker jag och börjar gå mot dörren. Deni däremot står som fastklistrad och stirrar på killarna.

”Kom nu” säger jag men hon bara förstätter stirra. En av killarna vinkar till oss och Deni tar fram sin mobil.

”Får jag ta en bild med er?” frågar hon killarna. De svarar att självklart får hon det. Deni ger mig mobilen men en kille, den ljushåriga, tar den ur min hand och ger den till en av männen.

”Självklart måste du också vara med om vi ska ta en bild snygging” säger han och lägger armen runt min axel. Jag går motvilligt med på att vara med på bilden, jag hatar i själva verket att vara med på kort. Vi står där och fansen skriker utanför dörren, fastän jag står här med självaste One Direction kan jag inte fatta varför folk skriker och gråter. De är trots allt bara vanliga, snygga killar med rätt så bra sångröst.

Prolog:

Emma är en 19årig tjej från norra Sverige som är på väg att flytta till London. Där ska hon jobba på starbucks, träffa nya vänner och möljigtvis någon kille.

_________________________________________________________________________________________

En sista blick ut över rummet innan jag stänger dörren bakom mig. Nu lämnar jag min älskade säng för tre månader och flyttar till London över sommaren. Jag är nervös men samtidigt längtar jag mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Med min resväska i ena handen och en handväska i andra går jag ner till bilen där mamma sitter och väntar.
"Du skulle bara veta hur nära det är att jag inte släpper iväg dig Emma. Jag vill ha dig kvar, jag känner mig som en oansvarig förälder då jag låter dig fara ensam till London i tre månader!" säger mamma då jag har satt mig i bilen.
"Mamma, ta det lugnt" säger jag. "Jag kan prata engelska och jag kan läsa en karta, jag tror jag klarar mig."
Mamma kollar skeptiskt på mig men säger inget mer. För att fördriva tiden på fyrtiominuters resan till flygplatsen börjar jag kolla på Aftonbladet.
"Kaos i Stockholm efter konsert av One Direction" "Flickidolerna flyger vidare till London i eftermiddag"
Jag ska flyga först till Stockholm och sedan vidare till London, kanske kommer jag se dem. Inte för att jag bryr mig så mycket, jag förstår inte riktigt den stora hysterin kring dem. Okej, de har några bra låtar och de är ju riktigt snygga allihopa, men varför ska man börja gråta eller skrika om man träffar dem?

Efter ett tag är vi framme i Luleå där mitt första flyg går om cirka en och en halv timme. Mamma följer med mig in och hjälper mig med bagaget. Hon kramar mig hårt och jag märker att hon verkligen tycker att det är svårt att släppa iväg mig. Jag kramar henne tillbaka och säger några tröstande ord innan det är dags att checka in. Jag har en klump i magen som både beror på nervositet, förväntningar och saknad. Det kommer vara svårt att vara utan mamma, pappa och min lillebror så här länge, det har jag aldrig varit förut.
Efter att ha lämnat in väskan så går jag genom metalldetektorn, för ovanlighetens skull så börjar det inte pipa för mig men det hindrar mig ändå inte från att känna mig lika skyldig som alltid då jag går igenom dem. Jag vänder mig om och vinkar hejdå till mamma medan klumpen i magen växer sig ännu större. Om sju timmar är jag i London, om nio timmar har jag sett min lägenhet och träffat mina blivande rumskompisar för första gången. Det här är början på de tre nästkommande månaderna av mitt liv, det här är början på mitt livs största äventyr.

Mitt första inlägg.