niallnovell.blogg.se

Prolog:

Emma är en 19årig tjej från norra Sverige som är på väg att flytta till London. Där ska hon jobba på starbucks, träffa nya vänner och möljigtvis någon kille.

_________________________________________________________________________________________

En sista blick ut över rummet innan jag stänger dörren bakom mig. Nu lämnar jag min älskade säng för tre månader och flyttar till London över sommaren. Jag är nervös men samtidigt längtar jag mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Med min resväska i ena handen och en handväska i andra går jag ner till bilen där mamma sitter och väntar.
"Du skulle bara veta hur nära det är att jag inte släpper iväg dig Emma. Jag vill ha dig kvar, jag känner mig som en oansvarig förälder då jag låter dig fara ensam till London i tre månader!" säger mamma då jag har satt mig i bilen.
"Mamma, ta det lugnt" säger jag. "Jag kan prata engelska och jag kan läsa en karta, jag tror jag klarar mig."
Mamma kollar skeptiskt på mig men säger inget mer. För att fördriva tiden på fyrtiominuters resan till flygplatsen börjar jag kolla på Aftonbladet.
"Kaos i Stockholm efter konsert av One Direction" "Flickidolerna flyger vidare till London i eftermiddag"
Jag ska flyga först till Stockholm och sedan vidare till London, kanske kommer jag se dem. Inte för att jag bryr mig så mycket, jag förstår inte riktigt den stora hysterin kring dem. Okej, de har några bra låtar och de är ju riktigt snygga allihopa, men varför ska man börja gråta eller skrika om man träffar dem?

Efter ett tag är vi framme i Luleå där mitt första flyg går om cirka en och en halv timme. Mamma följer med mig in och hjälper mig med bagaget. Hon kramar mig hårt och jag märker att hon verkligen tycker att det är svårt att släppa iväg mig. Jag kramar henne tillbaka och säger några tröstande ord innan det är dags att checka in. Jag har en klump i magen som både beror på nervositet, förväntningar och saknad. Det kommer vara svårt att vara utan mamma, pappa och min lillebror så här länge, det har jag aldrig varit förut.
Efter att ha lämnat in väskan så går jag genom metalldetektorn, för ovanlighetens skull så börjar det inte pipa för mig men det hindrar mig ändå inte från att känna mig lika skyldig som alltid då jag går igenom dem. Jag vänder mig om och vinkar hejdå till mamma medan klumpen i magen växer sig ännu större. Om sju timmar är jag i London, om nio timmar har jag sett min lägenhet och träffat mina blivande rumskompisar för första gången. Det här är början på de tre nästkommande månaderna av mitt liv, det här är början på mitt livs största äventyr.