niallnovell.blogg.se

Jag och Denise beställer hem vietnamesisk mat från en restaurang som bara ligger några hundra meter bort. Deni, som hon tycker att jag ska kalla henne, säger att maten därifrån är helt underbar och om man inte skulle tänka på formen skulle hon nog äta där varje dag. För min egen del kommer det knappast vara formen jag tänker på, mer plånboken. Killen som kommer med maten pratar med riktig cockney-dialekt och Denise byter genast till en sådan dialekt också. Hon kommer ursprungligen från området i London där man pratar det, men hon skäms lite över det så hon byter till vanlig brittiskdialekt direkt hon inte pratar med någon därifrån. Efter ett tag går killen, efter att han hade tagit Denises telefonnummer och hon tagit hans. Jag kommer nog vara den i den här lägenheten som kommer ha svårt för att skaffa killar, tänker jag och ler eftersom jag alltid varit populär hemma i Sverige.

När vi ätit klart sitter vi och pratar med varandra en stund, jag berättar om livet i Sverige. Att vi har snö från november till maj, att man aldrig vågar ta för sig och om man är en riktig svenne så vågar man inte klaga på saker heller. Allting ska vara lagom, inte för mycket och inte för lite. Hon berättar om sin uppväxt, hur hon växte upp på east side av London, att hennes mamma jobbar som jurist och det är hennes mål att bli det i framtiden också, hon ska bara ta det lugnt i ett år och tjäna in lite pengar. Jag börjar lära henne svenska och hon skrattar åt hur fåniga ord vi har och åt att vi har prickar över vissa bokstäver.  

Klockan slår elva och vi bestämmer oss att det är dags att gå och lägga sig. Imorgon är det shoppingdag och dagen efter det börjar vi jobba. Båda ska jobba på starbucks, men vi jobbar några kvarter ifrån varandra. Jag går till mitt rum och byter om till min pyjamas som är en Luleå-hockey tröja, inget kunde vara mer hemma än det. Sängen är så där mysig som bara nybäddade sängar är och jag somnar på en sekund efter en lång dag med mycket resor.

Dagen efter ringer väckarklockan 09.00. Jag kliver upp ur sängen med en enorm gäsp och sträcker på armarna. Efter lite beslutsångest så bestämmer jag mig för att ha på mig ett par svarta jeans tillsammans med ett svart linne med dödskallar, över det har jag min älskade jacka från Hollister. På fötterna kör jag som vanligt med converse. När jag kommer ut i köket sitter Denise och äter frukost, eller ja, det de kallar frukost i England. Hon äter en rostad macka och dricker en kopp te. Jag gillar inte ens te och aldrig att jag klarar mig på en rostad macka. Jag börjar gräva i kylen och tillslut blir jag nöjd då jag har hittat lite yoghurt och flingor. Deni kollar på mig skumt men säger ingenting, jag tror hon börjar fundera på hur vi svenskar är egentligen.

Vi drar igång vår shoppingrunda på en helt underbar affär på oxford street som heter Primark. Alla kläder är hur fina och billiga som helst. Jag kommer ut från den affären med en ny garderob och väldigt tunga påsar. Vi går vidare på Hollister, Victoria’s Secret och Forever 21. Några inköp blir det men min budget är inte allför hög och det är dyra affärer så jag får hålla igen litegrann.

Vi går och tar en fika på ett mysigt litet café, när vi ska gå ut blir det helt plötsligt totalt kaos. Massor av flickor står utanför och skriker och ett gäng med några killar i min ålder och några män som går runt dem går in på caféet. Det är fyra mörkhåriga och en ljushårig kille där, jag får ögonkontakt med en av dem och känner igen honom som en av medlemmarna ur One Direction. Jaha, det var därför alla är så hysteriska tänker jag och börjar gå mot dörren. Deni däremot står som fastklistrad och stirrar på killarna.

”Kom nu” säger jag men hon bara förstätter stirra. En av killarna vinkar till oss och Deni tar fram sin mobil.

”Får jag ta en bild med er?” frågar hon killarna. De svarar att självklart får hon det. Deni ger mig mobilen men en kille, den ljushåriga, tar den ur min hand och ger den till en av männen.

”Självklart måste du också vara med om vi ska ta en bild snygging” säger han och lägger armen runt min axel. Jag går motvilligt med på att vara med på bilden, jag hatar i själva verket att vara med på kort. Vi står där och fansen skriker utanför dörren, fastän jag står här med självaste One Direction kan jag inte fatta varför folk skriker och gråter. De är trots allt bara vanliga, snygga killar med rätt så bra sångröst.