niallnovell.blogg.se

Morgonen därpå vaknar jag kring elva. Det första jag gör är att ta upp mobilen. Jag har ett sms från Niall. Följ med på en fika? Kring 13, blir det bra?

Visst! skriver jag vart ska vi träffas? Niall svarar att han kommer och plockar upp mig om jag säger vart jag bor, så jag gör det.

Klockan 13 står jag utanför porten iklädd jeansshorts och en ärmlös blus. Lite slappare och väldigt mycket bekvämare look än dagen innan.  Det kommer en stor range rover körandes och i den sitter Niall. Han kör in på en parkeringsficka som finna precis utanför porten och jag hoppar in i bilen. När jag hoppat in i bilen ger han mig en bitchlook som jag och minna vänner hemma kallar det. Då någon kollar in allt man har på sig, men nu är det mer sött än bitchigt.

”Vad fin du är” säger han och ler med hela ansiktet.

”Du med” säger jag och kollar på honom där han sitter i sina svarta jeans och en röd pikétröja.

”Vart vill du fara?” frågar han och kör ut på vägen.

”Jag har bara bott i London i två veckor, jag har ingen aning om vad som finns. Bestäm du!” säger jag.

”Okej, jag vet det perfekta stället.” säger han. Vi börjar köra och han hör ut från centrala London, efter cirka 15 minuters bilfärd tar han av på en liten skogsväg. Jag böjar allvarligt fundera på vart vi ska och jag tror att han märker det eftersom han förklarar att det ligger ett mysigt litet café en bit ut i skogen här. Efter ytterligare en kvart skymtade jag ett litet vitt hus med svarta kanter. Ett sådant där typiskt engelskt hus. Niall parkerar och hoppar ut och är på min sida precis då jag öppnar dörren. Han sträcker ut armbågen mot mig.

”Får jag lov?” frågar han och ler ett snett gulligt leende.

”Visst” svarar jag och hoppar ner från bilen och stoppar min hand under hans. Vi går i armkrok in till caféet. När vi kommer in slås jag om hur det verkligen ser ut som vår stuga där hemma. Allting är gammalt och i spets. Stolarna är omaka och det finns inte en enda kopp eller tallrik som ser ut som den andra. Skillnaden är dock att det luktar helt gudomligt här av allt nybakat medan det i stugan mest luktade, ja, stuga. Så där som hus gör då man inte varit in i dem på länge. Vi sätter oss ner i ett hörn och en kort och tjock tant kommer fram till oss. Hon har en ljusrosa klänning och ett vitt förkläde på sig, hon ser ut exakt som jag föreställer mig en gumma som bakar mycket ser ut. Niall beställer en kopp kaffe och en kladdkaka, han säger att jag MÅSTE ta kladdkakan eftersom den är underbar och jag lita på honom. Så jag beställer en tekopp och kladdkakan. Någon gång måste jag lära mig dricka te och det är lika bra att börja försöka.

Efter att ha fikat klart, Niall hade rätt, kladdkakan var underbar, så går vi ut. Vi bestämmer oss för att inte fara hem direkt utan börjar vandra omkring. Vi går och tillslut kommer vi till en öppen äng där några barn i fjortonårsåldern spelar fotboll. Niall drar med mig och så frågar vi om vi får vara med och spela. Tjejerna som spelar tittar med stora ögon på Niall och nickar febrilt då vi frågar. Det är väl ett ”once-in-a-lifetime-moment” att få spela fotboll med någon av medlemmarna i One Direction. Om ens det. Vi börjar springa omkring och dribbla, det är tjejerna mot killarna. Jag gör en överstegsfint och jag känner hur mycket jag har saknat det här. Att få känna att jag är riktigt bra på något, att få känna samspelet mellan mina fötter och bollen. Jag har växt upp med en boll vid fötterna, det är en av sakerna jag saknar mest av Sverige. Alla fotbollsträningar, alla sena kvällar på fotbollsplanen med kompisar och alla timmar när jag ensam stått och skjutit med vänsterfoten för att bli bättre med den eller övat på inlägg. Jag saknar det här, jag saknar det otroligt mycket. Jag har bollen och närmar mig Niall och jag ser hur han ställer sig i försvarsposition, brett med böjda ben, öppningen mellan hans ben ser jag som min möjlighet. Jag gör ett litet pass och springer runt honom och hämtar bollen samtidigt som jag känner hans händer runt min midja då han lyfter bort mig och låter en kille från sitt lag ta bollen. Jag vänder mig om och ler mot honom, han ler tillbaka.

”Jag tror vi ska gå nu, tack för att vi fick spela med er!” säger han till våra lagkompisar. Han tar min hand och vi börjar gå, hand i hand, in i skogen. Vi går in på en liten stig och efter en bit stannar Niall. Jag stannar också och vänder mig om och tittar på honom. Han ler med hela ansiktet och håller fortfarande i min hand. Plötsligt lutar han sig fram och kysser mig. Jag blir förvånad men det går en stöt genom hela kroppen. Jag lägger en hand mot hans kind och kysser honom tillbaka. Niall drar sig tillbaka och ser plötsligt allvarlig ut.

”Emma, du ska veta att jag tycker om dig otroligt mycket och jag har velat göra så där sedan första gången vi träffades, men du ska också veta att det inte alltid kommer vara lätt att vara min flickvän. Som du säkert har märkt så har vi massor av galna fans bakom oss hela tiden och de är inte alltid förtjusta i att vi är i ett förhållande.” säger han och kollar djupt in i mina ögon. Det är inte rättvist, vem kan ens stå emot den där blicken?  

”Niall” säger jag och tar tag i båda hans händer. ”Jag gillar dig också… så jag måste strunta i vad du just sagt för jag vill vara din flickvän, och jag vill att du ska vara min pojkvän.” Hela hans ansikte lyser upp i ett leende och jag börjar le lika stort som han gör.